Johanna´s Funderingar...

Eftersom lillan hittills sover länge på morgonen, så har vi sängdags kl. 21 på kvällen, såvida hon inte somnat i famnen innan dess. Kl. 21 så ser vi till att hon är nybytt & mätt & så bär vi upp henne till hennes säng. När vi lagt ner henne så bäddar vi med snutten & så startar vi mobilen, sen går vi därifrån. Typ 5 minuter senare kan hon börja gnälla, eller också börjar hon när mobilen slutar. Det är bara sånt här lyft-upp-mig-gnäll så hon brukar alltid få gnälla några få minuter innan vi går upp igen. När vi går upp så brukar vi starta mobilen igen, & kanske hålla handen, nynna, smeka ryggen, eller gosa med örat (men aldrig ta upp henne!). Då blir hon glad igen så då går vi därifrån.

Vi har hittills behövt gå upp ca 3-4 ggr innan hon slocknat, men det har bara tagit runt 10-20 minuter typ. Lillan har alltid somnat glad & nöjd, aldrig sur eller skrikig & det är så vi vill ha det. Barn ska inte somna av utmattning tycker vi, de ska somna för att de är trötta.

Hittills har det gått ofantligt bra. Enda grejen är väl att hon vaknat lite mer än förr, men detta tror jag enbart har att göra med att hon varit konstant gnällig nu tisdag till söndag, det verkar faktiskt vara tänder på G. Jag har väl fått kliva upp 1-2 gånger per natt, men oftast har hon hunnit somna om innan jag ens kommit in i hennes rum - det visar på hur ofta jag tog upp henne i onödan när hon sov i samma rum!

Många har vi märkt tycker att det är ”underligt” att vi flyttat henne så tidigt, men vi tycker att det är minst lika underligt att vilja ha kvar dem i sängen. Vi umgås ju 24/7 med lillan & hur mysigt det än är så tycker vi att det är minst lika viktigt att vårda varandra – många går upp i föräldraskapet så mycket att de glömmer att vara ett par.  Vi har märkt de här dagarna hur otroligt skönt det har varit att få vara själva! Att bara få ligga & småsurra som förr innan vi somnar, utan någon liten emellan, har varit guld värt. Jag har först haft henne i magen i 9 månader & sen har hon mer eller mindre konstant varit i min närhet i ytterligare 4 månader - nu behöver jag en viss paus & istället en annan närhet i form av en vuxen. Man offrar nog så mycket under graviditet/amning/föräldraskap, så jag tycker att lite egentid är det minsta man kan begära utan att folk ska höja på ögonbrynen. Utan egentid & tid för varandra så skulle jag inte orka vara en bra förälder!

Sen är vi också av den åsikten att vi kommer att tjäna på detta. Vi tror att har vi lärt barnen att sova själva tidigt, så vet de inget annat = vi kommer förmodligen att slippa en jobbig procedur när barnen blir äldre. Jag vill inte behöva köra 5-minutersmetoden & alla andra trick, jag tror faktiskt att det går att lära barnen att sova om man bara tar det i tid. Däremot har jag blivit inspirerad av somna utan gråt & uppenbarligen funkar det mycket bra. Jag började helt enkelt för ett tag sedan med att sluta mata lillan till sömns = hon behöver inte snutta/tutte för att somna.

Bara för att vi flyttar vår lilla till egen säng i eget rum, så betyder det inte att vi älskar henne mindre än andra älskar sina barn. Det kanske däremot betyder att vi värdesätter tiden till varandra mer än andra gör & framförallt behöver den här tiden för oss själva. Både jag & Baby tycker att ett föräldraskap inte ska kännas begränsande & uppoffrande, vi tycker att ett föräldraskap ska vara roligt så att vi fortfarande kan göra det vi är vana & tycker om, bara med lite bättre planering. Vi vill helt enkelt inte bara vara föräldrar, vill vi även vara ett kärlekspar – så som det var innan Juni. Vi vill absolut inte heta ”mamma” & ”pappa” (förutom i snack TILL JUNI), utan vi föredrar att kalla varandra vid namn/smeknamn.

Att så många förhållanden ryker under småbarnsåren tror jag med andra ord beror på att föräldrarna glömmer bort varandra som man/kvinna, de ser varandra bara som föräldrar.

Så, nu vet alla det! Jag dömer absolut inga andra för hur ni/de gör, men för oss är det lika obegripligt att förstå som detta är för er J

SATAN vad jag saknar att dricka öl en varm sommarnatt på en festival med grym musik just nu - jag skulle DÖDA för att få vara härligt lullig & känslosam på nån schysst rockkonsert just nu. Det är vädret som gör det, så är det bara. Jag ser yngre dricka öl & åka bil nu när våren kommit på intågande & det ger så skönt skumma flashbacks så det inte är klokt.

Nu är jag ju definitivt mycket mer en festivalmänniska än en raggarbilsmänniska, men känslan är densamma – saknaden är enorm. Allt det jag gillar som allra bäst, har jag måstat ge upp för tillfället & hur mysigt det än är att ha en liten bebis sparkandes därinne så är jag ändå en egoistisk människa & jag VILL ha kul & jag VILL kunna göra vad jag vill!

Det bästa jag vet sen jag var så gammal att jag fick lämna hemmet för egen semester, är just att vara på festival.  Jag bara älskar känslan & den otroliga stämningen & samhörigheten som råder. Vissa kanske inte tycker att det är underbart att strosa runt några dagar på en lerplätt/åker/camping, men jag blir salig av att bara tänka på det.

Bo i tält, dricka öl, käka halvsnuskig mat, vara oduschad utan att bry sig, träffa massa nya människor med gemensamma intressen, kissa bakom ett träd, hångla med främlingar med dreads & stora tatueringar (ok, det där går ju fetbort för mig nu, baby duger rakt lika bra) & framförallt – lyssna på grym musik!

Ni hör ju, det är ju livet, så är det bara. Jag vill åka på festival i sommar, jag kan inte föreställa mig att skippa det, det finns fan inte på världskartan – det är isåfall tamejfan första året jag måste vara boring! Ölet kan jag skippa, men min årliga dos av musikupplevelser måste jag bara få.

Det bästa som finns är just ljumma festivalnätter då det har börjat mörkna. Du sippar lite sömndrucket på en öl, feströker en cigg & kramar din vän medan du lyssnar på ditt favoritband. För att citera; ”Hooked on a feeling…”

Ikväll sitter jag själv medan baby är nere i Göteborg & festar med grabbsen. Det är fint väder ute, folk festar & detta fick mig att sitta drömmandes & lyssna på bra musik. Just ikväll har jag känt extra mycket för Paradise Lost, Smiths, Type O Negative & Nine Inch Nails. Lite mörkare & lite härligt tralligt samtidigt & detta fick mig om möjligt att längta ännu mera efter en barnfri sommar med konsertbesök – dock får detta bli nästa år, lillen får vara avvänjd då så att mamma & pappa kan åka på nån rockig sammankomst!

Förra året var det grymt, GRYMT, varmt på SRF & jag hade hur kul som helst – det var verkligen en semester med alla lyckade ingredienser inbakade! Sommarens i särklass bästa konsert i mitt tycke var dock The Sounds, en ohotad förstaplats som sågs i Piteå på PDOL. Maja var grym, låtarna var grymma från start till mål & publiken var hängiven. Detta toppades dessutom av att precis efter konsertens slut så fick jag ett sms från Ewa då hon berättade att hon fött en dotter – hur underbar känsla som helst. Lätt mitt bästa sommarminne!

Fy vad känslosam & nostalgisk jag blir nu, musik & upplevelser ger min själ de största av orgasmer.

Såhär är det fullt möjligt att vi kommer att ha det om några år – hela familjen åker på SRF! (Foto från SVD)

På tal om låtar Annelie, här har du ju massa bra låtar du kan ta! Några exempel från nämnda grupper...

Nine Inch Nails; Right where it belongs, Hurt (Cash-cover) mfl.

The Smiths; There is a light that never goes out, This charming man mfl.

Paradise Lost; One second, Erased mfl. 

Type O Negative; Black No1, My Girlfriends girlfriend mfl.

Bonus; How soon is now är ju också en skön låt som gjorts i massa versioner (Paradise Lost, Smiths, Tatu…)

Nu tog jag några av de mest kända hitsen eftersom de är publikfriande ifall du är skeptisk – riktig mysmusik dock! Enjoy!

Alltså, vad är det här för diskussion om Bara Bröst?

Det spelar ingen roll hur frigjord eller kvinnlig jag själv är, jag förstår fortfarande inte vitsen med att gå topless på badhus. Det råkar ju ändå vara så att vi alltid har haft bikini/baddräkt på, så att ändra den inställningen nu känns lite omständigt?

Det känns så jäkla löjligt bara, det måste vara typiska militantfeminister som ligger bakom förslaget. Jag blir väl ratad av hela rikets feminister nu, men jag tycker verkligen att det är skitfånigt. Vad är syftet egentligen? På deras hemsida står det ”vårt mål är att väcka debatt om de oskrivna sociala och kulturella regler som sexualiserar och diskriminerar kvinnokroppen”

Helt klart så lyckas de med att väcka debatt, men jag nöjer mig inte ändå, tycker fortfarande att syftet är alltför luddigt.

Såg på en annan blogg där de hade skrivit bra; ”Under mänsklighetens historia har brösten uppfattats på olika sätt, men i vårt millenium verkar det finnas två alternativ: bröst som sexuella organ och bröst som matfabrik… Men nu har vi fått en ny grupp som vill visa upp sina 'behag' utan synbar anledning (=inget sex och ingen mat) vilket kan leda till stor obehag för alla andra”  Läs hela inlägget här!

De visade ett inslag på Insider för nån vecka sedan som handlade om denna bröstdiskussion. Där hade de "smygfilmat" när några tjejer hade fått i uppdrag att bada topless på badhus runtom i S-holm . Syftet var väl att se hur de blev bemötta antar jag, men det mest intressanta var hur de såg ut. Det var ju iof tjejer/kvinnor i skiftande åldrar, men så vitt jag såg så såg jag bara silikonbröst som struttade förbi kameran – det är ju sånt som får en att fundera över syftet liksom. Det känns helt enkelt som att för många bara skulle göra det som en showoff.

Sen kan man ju faktiskt fundera över hur badhusen skulle se ut framöver om förslaget blir godkänt – det känns som att det förmodligen är helt rätt sätt för att åtminstone dra till sig fler skummisar till baden.

Jag må ju vara tråkig själv, men jag vill inte bada med en massa toplesskvinnor. Jag har inget problem med nakenhet alls, men jag vill ändå inte simma mina 1000 meter med kvinnor som låter brösten hänga hursomhelst.

Jag kanske har blivit pryd på ålderns höst.

Tänk så lyckligt lottad jag är som faktiskt har triss i kärlek. Jag är i vanliga fall en mycket eftertänksam person & för att vinna mitt hjärta så ska det väldigt mycket till. Jag är helt egentligen en mycket spontan människa, förutom när det kommer till känslor & beslut. Dock har jag vid 3 tillfällen i mitt liv upplevt kärlek vid första ögonkastet & fastän jag inte tror på sådant, så måste jag då åtminstone haft en sjujäkla bra intuition – jag kan inte förneka att vissa saker måste vara ”meant to be”.

 

Första gången jag bestämde mig för att skaffa en ny katt så letade jag länge utan att hitta den jag sökte – jag är mycket kräsen när det kommer till framtida sambos. En dag läste jag dock om en ny ovanlig ras som kommit till Sverige (bengaler) & jag förstod på en gång att det var en SÅN jag skulle ha – annars skulle det få vara. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet & jag visste att jag aldrig skulle nöja mig med något annat än en sådan. Det gick några år & helt plötsligt dök både den rätta timingen & den ekonomiska möjligheten upp att införskaffa mig en helt egen bengalpojke, Ragnar. Jag kan ärligt säga att han är precis en sådan katt jag förväntat mig & mer därtill, han är verkligen mitt livs kärlek.

 

Samma lika hände dessutom nyligen. För 2 år sedan bestämde jag mig för att skaffa hund, men trots dagliga sök på blocket så hittade jag inte den rasen jag ville ha. Jag visste hur jag ville att min hund skulle vara, men jag hittade helt enkelt ingen ras som motsvarade alla mina krav. Jag hade just lagt mina hundplaner på hyllan när jag av en ren händelse (precis som bengalupptäckten) råkade hitta en tjej som importerade en för mig helt okänd ras vid namn Prazsky Krysarik. Jag såg en bild & blev totalt S-Å-L-D! En sån skulle det bli & skulle det inte bli en sådan, så skulle det inte bli någon hund alls! När sedan ödet visade sig vilja vara mig till lags så blev det en sjuk upplevelse, inom loppet av 2 månader så hade ALLT gått min väg; jag hade upptäckt en ny ras, jag hade hittat en importör, fått godkännande av SJV & jag fick dessutom erbjudande om en hane med den färg jag sökte, som dessutom var okuperad!? Allt gick min väg, speciellt eftersom det nu visade sig att tjejen som hjälpte till med importen nu slutar med denna ”hobby”?! Ozzy är precis som Ragnar dessutom, han är precis sådan som jag förväntade mig – han har verkligen tagit mitt hjärta med storm.

 

Min tredje ”måste-ha-känsla” var när jag såg darling första gången. Det var precis som med PK:s & bengaler; jag visste ingenting om ”rasen”, jag visste inte ens om att den existerade, men när jag för första gången fick uppleva den så visste jag från första stund att det var den rätta. Jag visste (& sa även det till några) att den där killen skulle jag bli mycket kär i. I vanliga fall skulle jag aldrig ha brytt mig om en karl jag pratat med eller sett när jag varit full, men han etsade sig på något sätt in i min näthinna – det tog mig nog egentligen bara ett ögonkast för att veta att han var den rätta, resten var bara formaliteter. Det visade sig givetvis än en gång att min intuition var rätt, jag är fruktansvärt kär i min darling idag!

 

--<-@ ROS:pojkarna; Ragnar, Ozzy & Stefan – vad är deras gemensamma nämnare egentligen?

1.       De är ovanliga

2.       De är svåra att få tag på

3.       Ingen jag känner har/har haft en sådan

4.       Jag visste ingenting om typerna innan

5.       Jag har på 1 sekund kunnat avgöra att de har varit de ”rätta”!

Jag kan alltså konstatera att trots mitt stora problem, beslutsångesten, så har jag lyckats bra ändå. Jag har vid endast tre tillfällen i mitt liv fått den där ”ska-ha-till-varje-pris-känslan” & alla de tre gångerna så har jag haft fullkomligt rätt. Jag måste alltså inte längre oroa mig för min beslutsångest, utan jag vet att när det väl gäller så kommer min intuition att visa mig vägen – that´s it. Kalla det ödet, slumpen eller meant to be – jag vet bara att ibland så är gud med mig :)

Älskar er mina pojkar // Johanna

"'Cause baby when I heard you
For the first time
I knew we were meant to be as one"

Kylie Minogue – Love at first sight

Såg Tyra Banks Show idag när jag kom hem & det handlade om den berömda faktorn X-kex. Rätt ointressant program, men en sak som de tog upp var faktiskt rätt intressant – det är nämligen en grej som vi tjejer diskuterat mycket genom åren.

”Just killar har en benägenhet att komma tillbaka när de märker att du gått vidare & blivit självständig igen”

Som vi funderat över detta, för det  slår i stort sett aldrig fel. Om man som dumpad tjej visar sig gå vidare i livet så kan man ge sig fan på att X:et alltid kommer tillbaka till en betydligt förr än senare. När du först gråtit hjärtat ur dig & supit bort dina sorger ett par förjävliga månader så brukar man ju oftast har lagt saken bakom sig. Vid detta lag blir man självständig igen, börjar dejta hejvilt & ser fräschare ut än någonsin. Har du dessutom hunnit träffa någon ny på ett allvarligare plan än att bara vara KK:s så behöver man inte bli förvånad när X:en dyker upp igen. Det kan vara alltifrån sms med text typ; ”Jag saknar dig…”, ”Tänker på dig” osv till gråtkalas, fylleringningar & allmän ”Operation; Destruction”.

Inte undra på att vi tjejer ofta hamnar i mycket destruktiva förhållanden, eftersom vi ofta går tillbaka till det vi hade (i tron om att det ska funka) & sen visar det sig att det slutar på samma sätt igen. Sen följer dessa månader igen av hjärtesorg, nyfunnen lycka & PANG – då är man tillbakalockad till det gamla igen. Detta kan dessutom pågå i oändlighet!

Vad är det med er killar som gör att vi som tjejer inte kan få tillbaka vår rätt att bara vara lyckliga? Varför ska ni alltid komma emellan när det är som allra bäst, bara för att sänka ner oss igen? Dessutom, vad är det med oss tjejer som är så förbannat lättlurade varenda gång? 

”Just killar…” som de sa, det stämmer dessutom ypperligt. Jag vet fan ingen tjej som direkt betett sig så, ingen jag känner iaf & definitivt inte jag själv.

Har jag dumpat en kille, vilket är det värsta som finns, så har man ju enorma samvetskval. Om det då visar sig att den här killen till slut rycker upp sig & går vidare så är man ju BARA GLAD! Om killen i fråga skaffar ny tjej & visar sig vara jättelycklig, men vad? Jag säger bara grattis, fan va kul för honom! Detta är ju en mycket egoistisk grej givetvis, för i & med att de gått vidare & är lyckligare så slipper jag ju ha dåligt samvete för att ha gett honom hjärtesorg.

Jag skulle aldrig drömma om att börja flörta med karln igen ”bara för att”. Att förstöra för någon annan bara för mitt eget egos skull – ”kan jag få honom tillbaka?” typ. Never. Om jag däremot mot all förmodan verkligen skulle ångra mig, så skulle jag verkligen tänka igenom saken, men sanningen är att jag nog ändå inte skulle göra nåt. Jag får skylla mig själv helt enkelt. Skulle aldrig förstöra för något nytt par enbart för att denne ska gå tillbaka till mig & sen kanske det går åt helvete iaf – då är ju allt mitt fel, än en gång.

Nä, fy fan, skärp er guys – ni är ju patetiska. Låt folk vara lyckliga & låt bli att lägga er i saker när ni ändå inte har någon mer baktanke än era egna egon.

Mycket har som sagt förändrats sista året. Fröken i fråga har lyckats förändra sig så pass mycket att hon är stolt över sig själv.

Mitt & andras eviga gissel har alltid varit mitt fruktansvärda & lättantändliga humör. Minsta lilla som gick emot mig & min vilja orsakade en tvärtändning & jag blev tokaggressiv. Detta hände väldigt ofta, minst en gång i veckan skulle jag tippa på. När jag väl hade blivit förbannad så kunde jag dessutom vara det i några dagar också.

Nu kan jag inte ens komma ihåg när jag blev sådär arg sist. Jag blev arg som fan en gång i höstas, men detta var helt enkelt bara en dålig dag - något som vi alla har ibland.

Man kan ju fundera på vad denna förändring kommer ifrån, för det är ingenting jag direkt ”kämpat” med att bemästra – inte alls. Aggressiviteten bara försvann lika plötsligt som mitt medfödda heta temperament.

Jag har dock en aning om vad det kan bero på. Jag tror att förändringen kom som en bonusgåva i & med att jag omstrukturerade om mitt liv helt & hållet. I hela mitt liv så hade jag bara levt för att göra andra till lags, jag tänkte aldrig någonsin på mig själv & mitt välmående. Jag var väldigt godtrogen & därmed väldigt lätt att utnyttja.

Alla ställde krav på mig, men jag ställde aldrig några krav tillbaka. Jag förlät alltid alla människor som sårat mig & jag gav alltid andra så många chanser de ville ha, samtidigt som jag tappade mer & mer av mig själv hela tiden. Jag har alltid varit frikostig med kärlek, pengar & frihet, men det har alltid slutat med att folk dragit detta till sin spets & istället för att uppskatta det, så har de utnyttjat det till max. Många gånger har jag känt mig mer som en mamma än som en flickvän/kompis etc. Jag har alltid förväntats lösa allting, oavsett vad det handlat om & oavsett om hjälpen förtjänats eller inte.

Jag har helt enkelt haft så jävla mycket att vara arg över, så det är inte speciellt konstigt att jag varit just ”arg”

 

Det enda jag tänkte när jag satte mig på planet till Keflavik var ”Fuck off” till alla som utnyttjat mig för sina egna intressen. Island 04-05 gav mig äntligen den tid för mig själv som jag alltid behövt. Det är enda gången jag enbart behövt bry mig om mig själv, den absolut första gången som jag inte haft någon annans problem eller välmående att tänka på.

Där löste jag till slut mysteriet med mig själv, alla mina konstiga sidor fick sin förklaring. Jag kom fram till att ifall du ger precis allt du har till andra, så får du inget över till dig själv & då kan du inte fungera som människa längre.

Jag bryr mig fortfarande om de människor som står mig närmast & det är fortfarande så att jag ger allt jag har till dessa. Att älska är definitivt en av mina starkaste sidor, de som står mig nära vet att jag skulle göra allt för dem utan frågor. Skillnaden är bara att jag inte låter mig utnyttjas längre & att jag har slutat med att godta 200 ursäkter utan vidare. Alla förtjänar i mina ögon en andra chans, men därefter så kan de i fortsättningen dra åt helvete.

Detta gör att jag kan fortsätta med att ge av mig själv eftersom de som finns kvar också ger mig något tillbaka. Så länge du får något tillbaka, så tar det aldrig slut på förrådet som du behöver för dig själv. Det är de personer som inte ger dig något tillbaka som tömmer dig på både livslust & energi & när du väl är slutkörd så kan det visa sig på olika vis - i mitt fall genom enorma aggressionsutbrott.

Att jag numera är så glad jämt har alltså en väldigt enkel förklaring: För första gången på väldigt många år så är jag äntligen lycklig. För en gångs skull så mår jag bra, inte bara de runtomkring mig.

 

”Jag tror på det djärva språnget, som bär längre än man orkar. Jag vet att bortom detta språng väntar sträckta händer, dem jag aldrig drömt om”

Såg BB ikväll & insåg än en gång hur otroligt lika jag & Jessica är – på gott & ont. Hon påminner extremt mycket om hur jag själv var för några år sedan, det behövdes inte alls mycket  för att trigga mig till vansinnesdåd. När jag väl blev förbannad så svartnade det för ögonen & aktuell människa fick utstå både elaka ord & aggressivt handgemäng. Detta kan ju låta helt sjukt, det kanske tom ser sjukt ut när man ser det på tv - men för att vara ärlig, så hade jag reagerat på precis samma sätt som hon gjorde ikväll. Jag tycker inte ens det var konstigt.

Impulsivt & dumt, givetvis, men i mina ögon fullt självklart och självförvållat av ego-Muffe.

Visst bör man tänka sig för innan man går till alltför starkt försvar, men tyvärr så är det svårt att hålla tillbaka känslorna när man är en så pass extrem känslomänniska. Dessutom är ju alltför ofta orsaken samma sak som alltid; dumma pojkar som inte kan ta en diskussion.

Jag känner igen mig alltför väl igen i Jessica. Hon är ärlig & säger vad hon tycker, hon sväljer stoltheten & säger som det är istället för att vandra fegt i skuggorna & hålla en bekväm och opartisk distans. När man som en sådan människa involverar sig med människor som har väldigt svårt att prata känslor & säga vad de tycker – då exploderar det förr eller senare.

Människor som hela tiden pratar runt saker, inte kan stå för sina känslor, inte kan erkänna sina misstag, som vrider & vänder på saker enbart till sin egen fördel, människor som aldrig ”gör fel”, människor som bara tar men inget ger – såna gör oss vansinniga, FATTAR NI INTE DET ?!  

När man verkligen försöker att;  få ett klart svar (för att undvika missförstånd), lösa en konflikt (för att undvika bråk), få en ursäkt (för att man förtjänar en) eller helt enkelt få bekräftelse (för att veta vart man står)
OCH

Personen istället: pratar bort saker (för att han är en fegis), svarar med en motfråga (för att han är en fegis), går iväg (för att han är konflikträdd = fegis), säger ”du vet vad jag tycker, jag behöver inte säga” ( för att han är en fegis)

Denna ekvation resulterar i FRUSTRATION a´la GRANDE & sådan frustration leder till att man blir helt vansinnig & vansinne leder till slut till handgripligheter JUST för att frustrationen blir så stark att när orden & tålamodet tar slut så tar känslorna vid. Vid detta läge är känslorna inte positiva. Get it.

Nu har jag dock lärt mig att linda in mina känslor ganska bra, men det tog mig drygt 24 år att lyckas med det. Jag blir fortfarande extremt frustrerad över att män i allmänhet aldrig kan säga vad de tycker & tänker, vi kan inte gissa oss till svar nämligen – det måste ni förstå ! Frågar vi något, så frågar vi för att få ett svar. Bryr ni er om oss, så svarar ni utan att krångla till det – vad är egentligen problemet ?!

Det värsta som ni kan säga är just ”Du vet vad jag känner/sagt/tycker – jag tänker inte säga det”. NEJ. Vi vet inte. Vi kanske borde veta det, men tydligen har ni inte visat det tillräckligt eftersom vi måste fråga för att få veta.

Det andra vår ”art” hatar är att ni ställer motfrågor, enbart för att slippa svara själva.

För det tredje så SLUTA med att vrida & vända på saker hela tiden, det gör ni bara för att främja er själva. Ni gör också fel. Allt är inte den andra partens fel. Säg inte heller ”Det har du aldrig sagt”, när vi HAR sagt det & ni VET om det. Sluta vara så jävla konflikträdda helt enkelt.

Visst, vi kan låta konstiga & är säkerligen förjävla jobbiga att bråka med – OM ni gör det på fel sätt från början. Bemöt såna som oss som vi själva försöker bemöta er: Ärligt säga vad ni tycker & tänker & sedan stå för vad sagt – vänd inte kappan efter vinden.
Gör ni det, så är vi underbara att ha att göra med – då kan man komma nånstans i en diskussion. Vi är egentligen ganska mogna när det kommer diskussioner & konfliktlösning, men när någon provocerar oss genom att spela dum – då slår det över.
Ge oss nån jävla respekt god damn it.

Muffe är ett jävla miffo btw. En manipulativ schizofren mytoman som verkligen drar fram den absolut värsta sidan av Jessica. ”Ingen kan hjälpa Jessica som jag” säger mongot dessutom. God damn, den enda som drar ner henne är du – GET IT.

Gud vad jag börjar störa mig på Kristian ”Svanken” i BB. Vilket otroligt megapucko.

Det är så uppenbart vilken typ av kille det är så man vill bara spy rakt ut ! Han försöker se vän & morsgrisaktig ut ("tyck-synd-om-mig-killen"), men allt blir bara fel. Det lyser igenom så väl vad han går för.

Han påstod att han älskade Blondie efter typ 5 dagar – hur desperat får man blir ? ”Hon vill säkert knulla då” tänker de.

FEL. Vi tjejer är ju inte dumma, även fast vi ibland låtsas vara det – enbart för att manipulera er män.
Sådant mongobeteende blir man bara anti av, promise.

Dessutom syns det så väl att han är en sådan kille som inte älskar utan äger. Han tror att en tjej är samma sak som en ägodel. ”You can´t touch this” (MC Hammer) ungefär. Hans humör verkar inte vara det bästa heller, alldeles för svartsjuk – sån där svartsjuka som leder till farligheter rent utav.

Det är en sak jag kommit på såhär genom många år & vissa snedsteg i livet; De som säger sådant så snabbt är alla sådana som vill äga dig förr eller senare. Allra oftast förr.
Nä fy Angelica – du har rätt. Han är inte bra för dig. Han vill bara ha dig som ett litet kuttersmycke bredvid sig & han tror säkert att han älskar dig – men sådana människor vet inte vad älska innebär.

Ska utveckla ämnet vid senare tillfället då det finns mycket att säga om saken.

”Den som älskar frihet älskar andra, den som älskar makt älskar bara sig själv"

Såg Oprah idag, det handlade om enäggstvillingar som bytt kön osv.
Könsbyten, sexuella läggningar & sådant  har jag funderat i många år över & jag fattar bara inte.

Homosexuell: Att tända på någon av samma kön
Heterosexuell: Att tända på det motsatta könet
Bisexuell: Att tända på båda könen
Dessa 3 begrepp är fullt förståeliga, men sedan kommer då några saker som gör det hela mer avancerat.

 

Transsexuell: Att känna att man är född i fel kön

Transvestism: En drift att klä sig i det motsatta könets kläder

 

Tex: En kvinna som levt som lesbisk i flera år, kommer på att hon är transsexuell & byter kön till man. Efter könsbytet tänder ”han” fortfarande på kvinnor – är ”han” homo eller hetero då egentligen ?

På Oprah var fallet sådant & mannen (fd kvinna) ifråga tog bort brösten osv, men tänkte inte genomgå någon penisoperation. Det låter jätteunderligt tycker jag. Kvinnorna som dejtade den här mannen (fd. kvinnan) är de homo, hetero eller bi ? Jag menar, han har ju inga manliga könsdelar men ser exakt ut som en man i övrigt.

Vad ?! Jag fattar ingenting. De kan ju inte vara lesbiska eftersom han ”är” en man, men inte heller heteros, för han har ju ingen penis ?

Jag tycker det är ett intressant ämne, med tanke på hur mycket snack det varit om sexuella läggningar hit & dit de sista åren. Själv bryr jag mig inte alls om en persons sexuella läggning så länge de är lyckliga, men sånt här får ju en att börja fundera över hur det egentligen funkar – nyfikenheten i mig tar över helt enkelt.

En del folk tar mig för oseriös av många anledningar, tex det här med att jag inte skaffat barn än.
Vad ska jag säga ? Det är snarare för att jag inte är oseriös som jag är utan barn, chanserna har funnits, men viljan har helt enkelt uteblivit. Jag är nämligen en sådan otrolig optimist som väljer att tro på att ”kärnfamiljen” faktiskt kan existera. Jag vet vad ni nu tänker nu; jag har också läst skilsmässostatistiken. Hursomhaver så väljer jag ändå att tro på att ”familjen” & den livslånga kärleken faktiskt kan finnas - det är iaf min önskan.

Anledningen till att jag tidigare valt bort barnaskaffande, fastän jag haft killar som önskat bli fäder, är pga att det någonstans inte känts helt rätt – nu i efterhand kan man ju konstatera att det var en bra idé eftersom jag i dagsläge inte är tillsammans med någon av dem. Jag hade med andra ord varit en ensamstående mamma nu i så fall, all respekt åt dessa, men jag vill som sagt leva i den tron att det går att hålla ihop en familj. Dessutom tror jag aldrig att jag kommer att hamna i det här läget att ”nu ska vi skaffa barn!” – jag kommer aldrig att känna mig mogen för det helt enkelt. Händer det, så händer det & först då kommer jag att kunna avgöra om det känns rätt eller inte.

Det känns dessutom som att jag fortfarande har så mycket kvar jag vill göra. Jag vill kunna resa vars jag vill, när jag vill & jag vill kunna lämna allt bakom mig när jag känner för det. Det blir ju tyvärr alltför komplicerat med barn inblandat. Jag vill dessutom att man ska kunna hinna ha lite tid för sig själva, innan man blir föräldrar. Kanske är jag bara omogen trots allt, vägrar att släppa min frihet  ?

På tal om allt detta så gjorde jag en snabb kalkylering 2005, eller om det var 2004. Kompisarna brukar skratta åt denna kalkylering, men samtidigt förstår de hur jag tänker – helt orealistiskt är det inte. Egentligen ganska logiskt.

"Finna kärleken": 1 år
Detta är alltså en stor gissning; att hitta en karl man får några känslor för kan ju lika gärna dröja 4 år eller 4 veckor. Dock chansar jag rätt lågt på 1 år.

"Är han ett bra ämne": 3 år

”Dejtandet". Matchningen, lära-kännandet, ihopflyttandet, "jag älskar dig-frasen” osv. Själva förhållandet alltså. 2-3 år vill jag nog vara ihop med någon innan jag tycker det börjar bli aktuellt med barnfrågan.

"Förberedelser": 1 år
Det kan ta upp till 1 år efter att man slutat med P-piller, innan man blir gravid. Alltså måste man ju räkna på att det kan ta upp till 1 år. (Här har jag ändå uteslutit ofrivillig barnlöshet, isåfall kan det ju ta flera år innan en klar utvärdering gjorts & spermierna förhoppningsvis hittat dit de ska)
"Själva jäsningen": 9 månader 

Då har jag inte heller räknat med ev missfall osv.

Total Årssumma: ca 6 år


Ni ser ju själva, med mina krav är jag inte mamma förrän vid tidigast 31,32 - herregud. Tänk om man då vill skaffa 2-3 ungar ? Det blir stressigt innan 40 ! Dessutom är jag för gammal då tycker jag, inga barn efter 35 känns det som.

Sen en annan grej. Risken att förhållandet under ”Är han ett bra ämne" tar slut, är ju ganska stor. Det har ju hänt förr liksom. Med andra ord så måste man då än en gång börja på noll & detta kan ju fördröja den totala summan år med X antal år.

Fan. Jag måste sluta ha sådana krav. Annars slutar det med att när barndesperationen väl sätter igång, så går man ut på krogen & raggar upp någon som ser ut att ha bra gener & hoppas på det bästa. Utan dennes vetskap givetvis – sen får han välja om han vill ha nåt med det ev barnet å göra eller inte. Dock är ju detta inte drömscenariot, snarare krisplanen =)

Jag måste definitivt ändra på någonting i denna kalkylering, för annars går det ju inte alls som jag egentligen vill ha det. Jag vill ju vara en någorlunda ung mor. Frågan är bara vars kalkyleringen går fel; jag tycker själv den är helt logiskt som den är. Kanske det bara känns rätt en dag, vem vet ? Ingen av mina vänner har då ens varit nära min räkning på ”Är han ett bra ämne"  tidsmässigt – men iof lever nästan ingen av dem ihop med fäderna idag heller. Nåväl. Tål att tänkas på. Förslag ?