Johanna´s Funderingar...

Förlossningsutvärdering:

Trots min enorma förlossningsskräck så är jag GRYMT NÖJD med hur allting gick. Ska jag vara helt ärlig så var det inte alls farligt, jag skulle göra om det på en gång utan att tveka om det inte vore för att jag var nysydd J

Morgonen började bra med värkar jag förstod var på riktigt, vi tog det samtidigt lugnt i L-sele innan vi skrev in oss & när vi väl skrev in oss så fick jag först en morska som bara var med i en timme, sedan blev det skiftbyte. Det var perfekt för det morskan jag fick sen var ju med hela förlossningen & gick ju först när det var dags för efterbörden. Jag gillade den här morskan grymt & kom väldigt bra överens med henne, kunde inte haft någon bättre. Kändes jätteskönt att bara få ha ”en” morska hela vägen.

Det var egentligen bara 4-5 timmar totalt som var riktigt jobbigt värkmässigt, men det var allra mest för att jag då i stort sett hade noll värkvila emellan så jag hade i princip ont hela tiden. Uopenbarligen gick allt ändå bra att klara ”utan bedövning”. Lustgasen var värdelös för mig & att inte epiduralen tog visade sig vara för att jag likt förbannat fick den försent, jag var öppen 5 när beslutet togs, men hade uppenbarligen hunnit öppna mig till typ 8 när jag väl fick den – fastän läkaren faktiskt kom jättesnabbt! Sen var jag ju helt plötsligt öppen till 10, så mina 5 sista cm gick verkligen i rekordfart & det fanns ju inte en chans att epiduralen skulle gjort någon som helst effekt.

Dock var jag vid gott humör hela dagen, rätt oväntat. Jag trodde jag skulle vara arg & sur när jag hade ont, men jag myste & skrattade hela dagen förutom just tidpunkten när jag bryter ihop & gråter en skvätt under toabesöket. Jag hade även lämnat in ett 2 A4-långt förlossningsbrev & de tog verkligen hänsyn till allt jag skrivit där, personalen var grymt gulliga med mig.

Värkmässigt blev jag förvånad, jag hade ju egentligen bara ont i rygg & höfter & hade någon sagt tidigare att det var HÖFTERNA skom skulle göra ont så hade jag skrattat rakt ut. Vet som sagt inte vad jag förväntat mig i smärtväg, men inte var det höfterna inte!

Baby var helt perfekt också, inte för av & inte för på. Jag behövde inte någon som andades med mig, eller gav mig allt för mycket positiv cred (typ; ”ÅÅÅÅÅÅH, vad du är duktig gumman!) för det skulle kännas så tillgjort & jag förmodligen skulle bli mer irriterad än hjälpt. Baby fanns bara där för mig, han pratade med mig när jag ville prata & han satt tyst när jag behövde tystnad. Han strök på de rätta ställena & var det inte bra, så slutade han. Han lyssnade på mitt gnäll & han höll på mig bra humör hela dagen.

All cred till dig Baby, för dig kan jag föda 10 barn! J (Love Ya)

Så, bedövningsmässigt fungerade inget på mig & ändå är jag så grymt nöjd. Hur kan jag vart så rädd för detta? Jag trodde aldrig jag skulle tillhöra den lilla skaran som säger ”Det är coolt att föda barn!” för det lät ju förjävla käckt helt enkelt. Dock måste jag säga det;

DET ÄR VÄRLDENS COOLASTE UPPLEVELSE ATT FÖDA BARN!!!

Jag är så glad att jag t.ex. slapp bli akutsnittad eller något, för den här upplevelsen hade jag inte velat vara utan, that´s for sure. Jag blev lite rädd en gång under dagen & det var när jag insåg att huvudet skulle komma ut & jag inte kunde göra något åt det – det var en lite otäck känsla att måsta våga trycka på, fastän man egentligen bara vill tveka just då.

Baby var precis lika nöjd som jag, vi var båda förvånade över hur lättsamt allt gick. Vill inte skriva ut hur Baby kände allt, men som han sa gällande när han fick se Juni komma ut; ”Det var helt surrealistiskt!” Att se sitt barn komma ut var förmodligen det coolaste & samtidigt mest overkliga han sett & nog fasiken kommer tårarna – för alla inblandande J

Jag har varit sjukt påläst gällande förlossning & graviditet faktiskt & jag tror det hjälpte mig grymt mycket. När du vet varför du har ont & vad som händer så går allt så mycket lättare, det är lättare att skapa delmål då. Jag rekommenderar alltså förlossningsrädda att läsa på mycket istället för att höra på alla skräckhistorier. Läs verkligheten istället för de kryddade storysarna du stöter på överallt. Att kunna andas hjälpte mig mycket bra också faktiskt, även om jag inte kunde andas hela vägen. Efter 5 cm nångång så började jag få så ont så jag omöjligt kunde fokusera mig, det blev istället ”Pust, AJAJAJAJ, pust AJAJAJ”. Dock är det helt klart grymt skönt att fokusera på något oavsett om det är andning eller att säga AJAJAJ i takt – fokusering är viktigt!

Såhär i efterhand så tycker jag nästan att det är jobbigare nu. Du är öm, du blöder, du känner dig ofräsch osv – det är dessutom betydligt mer långdraget (typ 4 veckor) än förlossningen. Gruva dig för det som kommer efter istället för det som kommer före tycker jag J

END OF STORY (…det blir garanterat fler bäbisar framöver!)

Jag & baby la oss runt klockan 02.00 på natten till den 11 juli. Jag minns att jag då absolut inte kände av någonting alls i magen, knappt en rörelse. Vid 03.00 är jag dock vaken & har börjat få dessa små förvärkar som jag haft till & från den sista veckan. Dessa verkar är ju som sagt mest bara irriterande & molande, så jag kunde omöjligt somna om. Det retade mig enormt eftersom det bara var förvärkar, med tanke på att jag nu i princip gått över 9 dagar!

Runt kl 05.00 så hade jag ju dessutom blivit riktigt hungrig av mitt nattvakande, så då gick jag upp & åt resterna av min gorgonzolapizza (Jag tror Emily har rätt där, pizza är en bra förlossningsgrej!). Efter pizzan bestämde jag mig för att ta ett varmt bad så att värkarna kunde ge med sig & jag till slut kunde få någon sömn överhuvudtaget.

Precis nyförlöst, lillan bara någon minut gammal

La mig badet prick kl. 06.03 & värkarna gick över i stort sett med en gång, inte en endaste känning kvar. Det enda som kvarstod var att bebis började röra sig ganska mycket, så klockan 06.40 blev jag badless & gick & la mig bredvid Baby igen. Jag hann ligga i typ 30 sekunder innan det blev jobbigt igen, då suckade jag högt & tänkte att ”nu jäklar går jag ner å tar mig 2 alvedons så jag får sova nån jäkla gång!”. Inte nog med att det var jobbigt med värkarna, men jag gnällde ju så högt att jag dessutom väckte Baby hela tiden.

PRECIS när jag tagit sista trappsteget ner så fick jag en jättekonstig värk, den var av en helt annan dimension än tidigare & det resulterade att jag fick ställa mig på alla 4 på golvet! Jag kröp fram till diskbänken & letade fram mina alvedon & strax därefter fick jag en jättevärk igen. När jag haft typ 4 jätteonda värkar så hör jag hur Baby kliver upp ur sängen & kommer ner. Min spontana reaktion är givetvis; ”Förlåt att jag lever om, men jag har så ont. Gå & lägg dig igen så du får nån sömn!”

Baby förstod förmodligen mer än vad jag gjorde, han måste ha hört att det var mer gnäll än vanligt. När jag fått några fler värkar & vi dessutom klockat de till ungefär 40 sekunder långa & med cirkus 5 minuters mellanrum så säger jag plötsligt: ”Ja…jag har ju jäääääkligt ont alltså. Det är en helt ny typ av värkar…kanske är det dags?” Givetvis så trodde jag in i det sista att det var förvärkar, men runt halv 9 så ringde jag ändå BB i Lycksele så då kan man väl säga att även jag förstått att tiden för bebis var inne. Spännande!

Blir sydd av ettrig barnmorska

Vi packade det sista i BB-väskan & sedan for vi & handlade fika & mat på Domus. Jag tog några värkar vid köttdisken medan jag pratade med Ingela & det hela kändes extremt spännande & förväntansfullt! När vi kom fram till Lycksele så for vi först på Statoil & köpte korv & kinderägg (?) & sedan på Saab för att kolla hur man fixar bort airbagen (vilket visade sig vara ett större ingrepp än vad vi förstått, vi måste med andra ord ha lillan i baksätet så länge). Efter detta for vi på Jysk &köpte en filt till den förhoppningsvis ankommande bebisen. Vi valde mellan en döskallefilt, inte så oväntat kanske & en rosa filt med mörkrosa prinsesskronor på – däremot oväntat var att jag valde den rosa, tjejiga filten så jag måste ändå varit lite halvsäker på att den skulle bli en liten piga.

Klockan 13.00 så kom vi in på BB & fick ett rum. Först blev det CTG & sedan undersökning, jag var då öppen ca 3/4 cm. Tyckte själv att jag öppnat mig oväntat mycket & blev glatt överraskad! Efter detta så hoppade jag in i badet & myste medan Baby löste korsord & höll mig sällskap. Vid klockan 15.00 så fick jag för mig att värkarna kanske skulle avta om man badade för länge(!?) så då klev jag upp. Rätt snart efter uppklivandet blev värkarna mycket starkare. Höft & ryggsmärtorna var sjukt jobbiga & det enda jag kunde göra var att sitta helt rakt upp i sängen med fötterna dinglande ner & profylaxandning till maxfokusering!

Kanske runt 17.30 så kände jag att jag inte orkade så mycket mera, det gjorde så ont att jag tappade fokus på andningen & jag skruvade mig så mycket vid värkarna att jag hade svårt att ens sitta kvar på  sängen – då fick jag byta rum & prova lustgas medan de tog CTG:n igen. Det var en PINA att sitta i CTG:fåtöljen kan jag meddela, att halvligga under en värk höll på att ta knäcken på mig totalt, det visade sig snabbt att det enda jag tydligen kan göra under ett värkarbete är att sitta så rakt upp som möjligt, eventuellt stå! Lustgasen hjälpte mig ABSOLUT NOLL. Jag var ju iof ”duktig” & använde den ju inte så mycket (har fått för mig att man bara ska ta lagom eller nåt…), men det hände verkligen ingenting. Ögonen blev ju förstås trötta & jag kände mig off & slö, men inte fan tog det bort någon smärta inte! Jag sa hela tiden åt Baby att detta minsann var värdelöst, han hävdade att jag såg borta ut & jag höll iof med, MEN, jag hade då exakt lika ont!

Lillan något dygn gammal & jag är fortfarande oduschad ;-)

Morsan tillkallades igen & hon kollade då hur mycket jag öppnat mig igen – det visade sig vara en grym besvikelse för mig då jag efter dessa timmar med jättesmärtor bara öppnat mig till 5 cm! Jag gav då upp & bestämde mig för ryggbedövning, givetvis efter en lång diskussion med barnmorskan. Efter ett tag kommer då en dansk läkare in som ska göra ingreppet, jag hade sjukt ont & kunde omöjligt sitta stilla & förstå danska var vid detta tillfället helt omöjligt – jag hörde inte ett ord av vad han sa utan satt bara & ojade inför ”den fruktansvärda epiduralen” som jag gruvat mig för hela mitt liv.

När han väl tog bedövningssprutan så stack det ju givetvis till & det var ju som obehagligt, men nog fan har jag varit rädd i onödan! När de väl stuckit in epiduralen så sa jag bara ”Är det redan klart?!” – den stack ju också till, men inte fasiken var det FRUKTANSVÄRT som Gunnel, min biologilärare i 9:an, hade skrämt mig till att tro!

Lyckan var total, jag vågade ta epiduralen & nu var det bara att invänta det ljuvliga som alla pratat om. ”Man känner inte värkarna överhuvudtaget”, ”Jag låg & sov i flera timmar efter epiduralen”, ”Du kommer att sväva på rosa moln” osv är sånt jag hört gällande denna – epidural is the shit alltså!

Öh, NEJ! Jag fick fan bara ondare, inte fasiken blev det nå bättre! När de utlovade 10 minutrarna blivit 20 (full verkan efter 10 sa doktorn) så förstod jag att den varit totalt verklös. Jag var ju tvingad att ligga i på rygg på förlossningsbordet med fötterna upp på en sackosäck medan epiduralen skulle ”verka” & att ta värkarna i denna sits var ett helvete. Benen skakade som satan, jag kastade mig hit & dit & det enda jag säger/tänker är att ”DET KÄNNS JU INGEN SKILLNAD ALLS, DET VAR JU HELT FÖRGÄVES!”

Inne på 3:e dygnet utan sömn, börjar bli ruskigt trött...

Får till slut gåbordet & Baby hjälper mig tillbaka till rummet.  Medan jag försöker ta mig framåt så kommer till slut tårarna. När jag väl kommit mig på toan för att försöka kissa så gråter jag tröstlöst eftersom jag känner mig så grymt uppgiven. Mitt sista hopp var ryggbedövningen & sen visar det sig att den inte har någon effekt! Just då vill jag bara ge upp allting & gå hem, men istället går vi tillbaka till förlossningsrummet & då visar det sig att jag helt plötsligt är öppen 8 cm & då tar morskan hål så fostervattnet rinner ut - vilken vändning! Nu blev det "skön" smärta istället för ond smärta & helt plötsligt är jag öppen 10 cm & utan att någon av oss hinner fatta så säger morskan att nu är det bara att invänta krysvärkarna! Nånstans här får jag även en kateter för att jag säger att jag känner mig så kissnödig, men det visade sig att jag inte hade något kiss alls så det var egentligen en helt onödig smärta :)

Det var det bästa jag någonsin hört, krystningen är något jag sett framemot hela tiden faktiskt, det har bara känts spännande tycker jag. Här får jag tillbaka mitt glada humör igen & frågar morskan massa saker om själva krystningen osv. Hon säger dessutom att jag verkar påläst eftersom mycket jag frågar, svarar jag på själv – jag ville som bara diskutera kring saker & ting J Hon säger att det brukar ta typ 1,5 timme att krysta & jag tänker direkt att ”Det ska jag göra snabbare än så!”

När sedan första krystvärken kommer 20.30 så tar jag i ganska mycket, men är ändå återhållsam för jag känner inte riktigt än vilka exakta muskler jag ska ta i med & hur mycket jag ska ta i. Jag blir förvånad över hur grymt skön värkvila man har under krystningen, för under värkarna så hade jag ju typ ingen vila alls under de sista 3-4 sista timmarna, det var ju därför jag var så himla frustrerad. Vilan mellan krystvärkarna var ju helt osmärtsam & dessutom flera minuter långa, så jag både skrattade & pratade mycket under det här stadiet. När väl huvudet var på väg ut så gjorde det givetvis ont & då tyckte jag själv det var en lite skrämmande känsla: Man känner att något är på väg ut & du KAN få ut det OM DU VILL, men man vill så gärna hålla tillbaka lite eftersom man samtidigt blir rädd & tänker ”Kommer detta verkligen att gå?!”. SÅ, jag höll väl kanske tillbaka litegranna i några värkar pga att jag ”fegade” men när jag väl kände att ”NU JÄKLAR KOMMER DEN, DET ÄR BARA ATT VÅGA & TRYCKA PÅ!” så faceade jag smärtan &tryckte på för kung & fosterland.

Snyggfarsan med HotLips

Det var en mycket märklig känsla att först känna huvudet pressa sig ut & sedan en stor kropp snabbt komma efter, följt av en jäkla massa fostervatten som forsade ut – smärtan går verkligen totalt över på 1 sekund! När de la upp henne på bröstet 21.29 så var det sjukt overkligt, hon skrek på en gång & efter bara nån halvminut så hade hon hittat till bröstet. Jag frågade flera gånger vad det blev & jag minns att jag hann bli lite frustrerad eftersom ingen svarade mig förrän typ efter 3:e gången. En flicka, rätt väntat, men det kändes ändå helt sjukt!

När morskan skulle ta ut moderkakan så råkade hon dock slita av navelsträngen så hon fick inte ut den. Precis då blev det skiftbyte & en ny morska kom in, en morska det snabbt visade sig att jag inte kom att gilla riktigt. Hon hann iaf beställa in tid för akutoperation för att ta ut moderkakseländet, jag hann blir riktigt orolig, men SLUTLIGEN så fick jag äntligen tillräckligt med värkar & framförallt TUR – moderkakakan kom ut av sig själv.

Sen skulle hon sy. Nålrädda jag ojade mig litegranna över bedövningssprutorna & när hon sen skulle börja sy så sa jag direkt ”Ska du inte vänta tills det verkar?” Nädå, hon började sy (sprack på båda sidor, samt lite bakåt – dock förstod jag det som att det inte var mycket alls?) på en gång & jag kände verkligen varenda stygn & hur tråden hackigt drogs igenom – smärtorna var fruktansvärda & jag skrek rakt ut hur ont det gjorde. Det enda morskan hela tiden säger är ”DU MÅSTE LIGGA STILL JOHANNA!” , ”SLAPPNA AV, JAG RÖR DIG INTE ENS!” + att hon HELA TIDEN pratar ner på mig som att jag vore 3 år! I´m sorry liksom men mitt underliv är bokstavligt talat ett öppet sår, det är grymt ömt & att SY utan bedövning gör JÄVLIGT ONT!!! Jag föredrog krystningen!

När hon väl blev klar så hoppade jag ner & gick till vårt rum igen där vi inväntade gofikat – Lillan var framme!

Ska lägga upp min utvärdering senare ikväll, detta blev ett tillräckligt långt inlägg tycker jag! Där ska jag skriva vad jag tyckte om hela grejen, vad jag var nöjd med & inte osv. Be Right Back!

Nu tror vi att det är dags så nu drar vi till Lycksele!

En vän kan säkert uppdatera mina kommentarer med det kommande resultatet…

Wish us luck!

Alltså, natten har varit jobbig!  

Förmodade förvärkar hela natten så till slut vart jag av smärta tvungen att kliva upp & bada klockan 06.00. (Annelies tips för länge sedan…) Det lugnade ner sig halvtimmen jag var i badet, men sen la jag mig i sängen igen & då började helvetet om så jag vart till slut tvungen att kliva upp.

Nu vid uppklivandet så fick jag en HELVETISK värk så medan jag krälade på golvet så fick jag i mig 2 alvedon under mycket jävla gnäll från min sida. Med den värken så nådde dock värkarna en helt ny dimension & nu har jag dessa värkar hela tiden. Har hittills bara hunnit klocka 3 st, men de är typ 40 sek långa & runt 5-6 minuter emellan.

Hur ska detta sluta? Är det på riktigt eller är det förvärkar? Jag har fan ingen aning, men håll tummarna nu så får vi se hur det går – jag vill ha ut den här bebin nu!

Jag tror det går framåt, än om det går fruktansvärt sakta. Igårkväll när jag la mig så fick jag dessa fruktansvärt onda värkar igen som man måste anda sig igenom. Efter ett tag gav de onda & jättelånga med sig, men jag hade fortfarande de småonda men lite kortare värkarna kvar…jättelänge.

Nu minns jag inte vad klockan var, men vi la oss kanske vid 00.00 & klockan 4 var jag fortfarande vaken för att jag hade så ont. Klockan 5 vaknade jag dock, så då måste jag fått sova en stund & då hade jag också ont, men bara molvärksont & detta höll i sig hela morgonen ända tills nu när jag klev upp.

Big Mama på skolavslutningen tidigare i sommar...

Ok, jag förstår lite smått nu, jag känner ju att det inte är ”riktiga” värkar, men jag hade ändå hoppats på att dessa värkar kanske innebar något mer – typ riktiga värkar idag, men gud så fel jag hade…igen. Nåväl, dagen är inte slut än & jag ska försöka vara optimistisk.

Det var ju som ändå lite lurt igår. Morskis frågade ju om jag var dålig i magen & jag sa ju som det var, att dålig i magen har jag vart i en månad nu så nån skillnad har jag inte direkt märkt av. Fel av mig, för igår var jag faktiskt sjukt konstig i magen. Jag ljuger inte, men mina tio fingrar hjälper inte till när jag ska visa hur många gånger jag fick springa AKUT till toaletten. Antingen var jag matförgiftad, eller också var det något annat. Det ”kom” ju inte direkt något, men jag var helt enkelt bara tvungen att springa så ofta & idag har jag också haft en ovanligt suspekt mage...

Idag, 40+7.

Jag kan bara hoppas på det bästa, men som den pessimist (realist) jag är så vet jag när jag hoppas på för mycket. Dvs nu.

KOM UT NUUUUUUUUUU!!!

Var hos morskis idag & detta innebar ju givetvis att jag beklagade mig å det värsta. Jag älskar förövrigt den här sommarjobbande morskan, hon är ju hur trevlig som helst & jättelätt att ha att göra med. Man kan säga att hon är en anledning till att skaffa barn på sommaren, då får man träffa henne.

Hursomhaver så höll hon med, magen är hård som en kanonkula & det finns inte mycket utrymme kvar därinne. Min skräck är ju att bäsen ska bli alltför stor som den verkar frodas därinne, jag menar, det måste ju ändå vara skillnad på att föda ut en 3,5kgs & en 4,5:a t.ex. Ett mjölkpaket hit & dit är ju ändå rätt mycket…

Fick en ny tid på måndag & ”dessvärre” är G tillbaka då. Inget ont där, men P är så mycket roligare att ha att göra med & de är verkligen som natt &dag. Har inget hänt innan måndag så skulle G boka in en kontrolltid i L-sele den 17:e, dvs, de kollar om jag skall sättas igång eller inte.

Känns ju på nåt sätt skönt ändå att ha nån form av stoppdatum, dock är det alldeles för långt fram & det är ju heller inte alls säkert att man blir igångsatt! Usch, måtte jag slippa detta besök & måtte jag slippa besöket på måndag – ge mig bäsi innan måndag, pleeeeeeaaase!!!

Inatt hade jag dock en värkperiod igen, en av väldigt få – jag har ju knappt haft några onda värkar alls, bara konstanta sammandragningar. Hade sjukt ont i typ 1,5 timme innan jag somnade, men det gick givetvis över…typiskt!

Nä, jag får försöka vara tålmodig, men det är så svårt! (Jag menar, hur mycket nervositet hinner man inte bygga upp på alla dessa dagar?! Nu har jag gått från relativt lugn till hypernervös & det är en känsla jag verkligen inte behövde)

Ok, ni måste stå ut, för just nu är det endast min extremt tjocka mage som tar upp min tid – jag är så less på den! Varför kommer inte bäsen ut, den är ju klar för länge sen? När ska den komma? Hur kommer det att gå? Går det att påverka?

Jag har druckit många koppar kan jag meddela, men hittills är resultatet noll. Jag kan väl kanske ärligt säga att jag själv inte längre tror att bäsen går att påverka, men skam den som ger sig, ÄR MAN SÅHÄR LESS SÅ HUGGER MAN ALLA HALMSTRÅN SOM FINNS!

Ni kan väl slänga med en tanke i eran kvällsbön, eller vad ni nu tror på. Jag behöver tydligen all tur jag kan få. Måtte inte Annelie ha rätt med sin drömgissning på +10, för då dör jag. Dock är ju ändå +10 dagar bättre än 14+, men jag hoppas forfarande på -10. Krångligt?

För det första är jag väl inte så jätteförtjust i ananas & för det andra, hur fasiken får man i sig en hel ananas bara sådär?! Jag blev grymt mätt & ändå bjöd jag bort 3 skivor till den väntande pappan-to-be.

Idag var jag tvungen att googla ananasen för att se vad som egentligen skulle kunna gör att  det är bra för ”förlossningsstart”. Såhär skrev de på familjeliv:

”Det finns ett enzym som kallas Bromelain som enbart återfinns i färsk ananas och som i tillräcklig mängd kan påverka cervix och mjuka upp tappen och på så sätt sätta igång förlossningen. Bromelain används även i tablettform mot bl a artros. Enzymet finns enbart i färsk ananas och inte i tillagad, konserverad eller behandlad ananas på burk.”

Dock insåg jag nackdelen – man skulle tydligen äta 7 (!!!) ananasar för att nå effekt & det säger sig ju självt, vem får i sig så många när jag redan klagar efter en?! Dock verkar det ju finnas lite belägg för att det KAN funka, M verkade ju få bebis rätt omgående & oavsett vad det berodde på så är ju ändå FAKTA att hon åt ananas före.

Så, idag ska jag köpa en till! 7 är ju en omöjlighet, men det kan ju inte skada att äta en ananas mer eller mindre. Dock skrev folk att de drabbades av blödande munnar osv, men lite får man ju ändå stå ut med. Ska även försöka mig på basilikateet, men jag dricker inte heller te så det kan bli tricky att få i sig.

Några väldigt omdiskuterade förslag var även mörk choklad & lakrits & även om jag inte tror på nån effekt där så ska detta inhandlas för att åtminstone kunna avnjutas till tv:n ikväll.

Nu jäklars ska den ut!!!

Emily har tippat på att det är idag det händer. Jag har inga känningar alls, men jag hoppas vid mitt liv att hon har rätt – huvudsaken är ju att det börjar idag, sen kanske den tittar fram först imorgon, det kan jag köpa!

(En ofördelaktig vinkel härnere på magen, men jag ville bara visa att inte ens mammakläderna funkar längre...bebi is to big!)

Idag är det faktiskt allmänt en mycket bra dag att föda barn på. Baby jobbar bara halvdag & sen har han semester, dessutom hörde jag att det skulle bli dåligt väder nu på lördag-söndag så det är ju grymt passande. ”Moster” Mariah är dessutom ledig på onsdag & då vill hon ju förstås ha möjligheten att snusa på bebis, så för åtminstone hennes skull kan väl lillen bäsa sig ut.

Jag har inte kört några huskurer än, men vid alltför stor desperation får jag väl ta till några…dock tror jag inte de hjälper så ofantligt mycket.

Nejnej, ut på stepping – come on baby, get out, the time is pööööörfect!!!